Jeg "falder"
så dybt
Det er aften, og der er helt stille i min lejlighed. kun kattenes uophørlige
spinden, og sterinlysenes flakken er at høre og se, som det eneste levende i mit
liv ligenu... Tiden står stille... Jeg savner dig... Men hvem er du?? Din stemme
er sød, blød og forførende.. Jeg har savnet dig... Hvor har du været?? Hvorfor
ringer du først nu?
Du holder mit hjerte i dine hænder... Jeg har ikke mødet dig, men ved du vil
passe på det.. Det kan jeg mærke... Jeg "falder så dybt min kære.. Dybere end
nogensinde før. Men du vil gribe mig i dine stæke arme, og hviske at det nok
skal gå, imens du stryger min kind.
Nå jeg lukker mine øjne, kan jeg mærke dit varme åndedræt mod min hals, og dine
forelskede kys.. Men det er endnu kun en illusion, som jeg spændt venter på skal
blive til virkelighed.
Jeg har drømt om dig.. og om mig.. os sammen.. I livet, i kærligheden, i
elskoven og i evigheden.. Det får ingen ende.. smiler.. En kærlighed ingen kan
skille... Der er mere mellem himmel og jord Alting har sin tid.. Også dette..
Jeg bøjer mit hoved og samler mine hænder i kærlighed og ydmyghed over, at opleve
dette med dig min elskede.. Du vil for evig tid mærke min hånd på din kind.. Jeg
vil stryge din pande.. kysse dine læber og elske dig til mit jordiske lys
slukkes.. og derefter i himmelen... Jeg "falder" så dybt.. Og kun du kan gribe
mig
Denna dikten har
jag fått av Carola Anette Boisen. Tack Carola!
Vem gråter för den lille
pojken?
Vem
gråter för den lille pojken i ensamhetens dräkt?
Vem
gråter för den lille pojken som står där utan släkt?
Vem
gråter för den lille pojken som grät mot sitt var?
Vem
gråter för den lille pojken som ingen fick ha kvar?
Vem
gråter för den lille pojken som gick i brännhet sand?
Vem
gråter för den lille pojken som bodde i en man?
Vem
gråter för den lille pojken som kände sådan smärta?
Vem
gråter för den lille pojken som dog av brustet hjärta?
Vem
gråter för den lille pojken som ville sköta sig?
Vem
gråter för den lille pojken som gråter inom mig?
Dikten hämtad från filmen ”Antwone
Fisher” från 2002, ett drama som inte lämnar någon oberörd.
Krönika - Då och Nu
Då var jag en liten grabb.
Nu är jag medelålders och mindre snabb.
Då gillade jag makaroner och fläsk.
Nu äter jag bacontärningar ibland och dricker läsk.
Då sken solen hela sommaren lång.
Nu svär man över regn och åska på semestern varje gång.
Då var vintrarna stabila och fulla av snö.
Nu är det vinter mer sällan, kung Bore är slö.
Då tjuvläste man Top Hat, Raff och Piff.
Nu kollar man aktiebörsen, TV-bilagan, dödsannonser och steker biff.
Då var Beatles och långt hår ideal.
Nu får man kämpa för att hålla sig smal.
Då fick man hångla lite och kanske lite mer än så.
Nu fluktar man kvarterets snygging och hennes sätt att gå.
Då hade man gabardinbyxor och mockaskor.
Nu klär man sig med samma kollektion som ifjor.
Då badade man en gång i veckan och blev ren.
Nu duschar man varje morgon fast man blir sen.
Då snusade man röda lacket i smyg i en skolsal.
Nu stoppar man helt öppet in en pris general.
Då lyssnade man på radionyheterna på kvällen innan man sa godnatt.
Nu möts man av nyhetsterror i snuttar överallt och blir matt.
Då gick man på bio och snackade om filmen i stan.
Nu zappar man bort reklam i TV-filmerna fort som bara fan.
Då hade pappa en Opel och var gift med min mor.
Nu är de skilda sedan länge och för sig själva bor.
Då reste vi till Grekland fem kompisar och det var tufft och ballt.
Nu åker jag tåg till Stockholm och tycker det drar kallt.
Då trodde man att tiden var oändlig.
Nu vet man att den är ändlig.
Då hade man förtroende för sina vänner.
Nu har man lärt sig av sveken och blivit mer misstänksam mot dem man känner.
Då åt jag näringsnyttigt på morron innan skolan.
Nu tar jag ett glas vatten, ett piller och så börjar dan.
Då trodde jag på evig kärlek och hoppades på det.
Nu vet jag att kärlek vid första ögonkastet kan kasta omkull evig kärlek med.
Då såg man sport i TV och beundrade Bengt Grive och Plex.
Nu zappar man bort när Peter Jihde kör sitt larviga studentspex.
Då var Lill Babs nåt som verkade tamt och lamt.
Nu är hon kult och historia och inte alls infamt.
Då skrev jag dikter till henne som jag hade kär.
Nu ses vi nästan aldrig men om vi gör befinner vi oss här.
Då var världen mycket yngre och allt låg framför en.
Nu är världen äldre och ingen kan stoppa den.
Då var jag en pojke, en yngling full av tillförsikt.
Nu är jag snart en gamling, men erfarenheten är av stor vikt.
Då hade jag drömmar som jag hoppades skulle slå in.
Nu har livet skrivit storyn, berättelsen som är din och min.
Stulen dikt från någonstans jag glömt
Jag har
så mycket som jag vill ge,
Men du vill inte ta emot,
Jag har så mycket som jag vill säga,
Men du vill inte höra,
Jag har så mycket som jag vill visa,
...Men du vill inte se,
Jag har så mycket som jag vill göra,
Men du vill inte vara med,
Jag har så mycket att älska,
Men det kan du ej förstå…
Stulen dikt från någonstans jag glömt
 |
