www.ronnyfriman.com
|
|
|
Kontakta Mig • Lastbilar & Bilar • Lite Om Sex • Länkar, Smått & Gott • Mitt Stjärntecken • Motorcyklar Poesi • Polis Polis Pot... • Skoj • Skrivbordsbilder • Sveriges Nollvision • Till Minne Av... • Till Salu Upptäck Världen • Vad Hände 1962 ? • Världens Giftigaste... • Världens Underverk
|
|
|
Semester på Rügen Rekommenderas varmt av Ronny Friman.
Det finns enormt mycket att se på Rügen och mängder av platser att besöka. Det finns också väldigt många som hyr ut lägenheter till turister men under sommaren blir det ofta och snabbt fullbelagt. En personlig vän till mig har lägenheter till uthyrning i Trent (se karta). Lägenheterna är mycket fräscha och trevliga och till överkomliga priser. Bilder på lägenheternas planlösning finner du på uthyrarens hemsida (enl länk nedan): Ferienwohnung Seegert/Heinke Dorfstrasse 71 DE-185 69 Trent/Rügen Tyskland Hem +493830920302 Mobil +491717444024, +491712179099 Fax +493830922757
+49 3830920302 Ingo (ägaren) Rügen
Rügen är en ö i södra Östersjön, belägen i delstaten Mecklenburg-Vorpommern i nordöstra Tyskland. Rügen är Tysklands största ö i Östersjön med en yta av 926 km2.
Seebad Binz Rügens viktigaste städer är huvudorten Bergen och Sassnitz. Där finns också badorter som Sellin. Ön är ansluten till övriga Tyskland främst genom bron som går över till Stralsund. Öns nordligaste udde går under namnet Kap Arkona.
Kap Arkona Historia Rügen tillföll Sverige 1648 vid Westfaliska freden, och kvarblev som sådan fram till Wienkongressen genom ett traktat mellan Sverige och Preussen 7 juni 1815. Den ingick som en viktig del i det som en gång kallades Svenska Pommern. Genom Westfaliska fredens beslut kunde den svenska monarken lägga till titeln "Rügens furste".
Gustav IV Adolf 1778-1837 Gustav IV Adolf planerade 1806 att bygga en hamnstad vid namn Gustavia på ön. Napoleon Bonapartes trupper satte dock stopp för planerna. Vid freden i Kiel bytte Sverige och Danmark Rügen och övriga Pommern mot Norge; bytet skulle vara gjort när svenska trupper besatt centrala fästningar i Norge, enligt avtalet. Norge vägrade dock att acceptera svensk överhöghet, antog 17 maj i Eidsvoll en grundlag, och utropade den danske ståthållaren Kristian Fredrik till kung. Karl Johan vägrade därför att avträda Pommern och Rügen. Genom Preussens medlande, fick så Sverige omkring 8 miljoner riksdaler banko för hela Pommern med Rügen under Wienkongressen. I denna summa ingick även en personlig ersättning till Karl Johan. Preussen och Danmark bytte samtidigt Pommern och Rügen mot hertigdömet Lauenberg, varmed Rügen blev en del av Preussen.
Satellitbild Rügen Ön var till delar militärområde under DDR-tiden efter andra världskriget (mer om DDR längre ner på sidan). Idag är det en turistort på sommaren. Prora Knappt 4 timmars båtfärd från Trelleborg fanns en gång i tiden Järnridån - gränsen till det slutna östblocket. Den idylliska ön Rügen var militärt område i dåvarande Östtyskland med stora sovjetiska intressen. Idag är det återigen den bad- och kurortsö som den en gång var. Men minnen av det kalla krigets dagar finns... och det är inga små minnen heller. Faktiskt så finns i Prora den största fysiska påminnelsen om Tredje Riktes visioner om det storskaliga och klasslösa samhället.
Prora är en
semesteranläggning och badort byggd 1936–1939 på den tyska ön Rügen vid
Östersjön. Anläggningen byggdes med 10000 lägenheter för 20000 personer som här
skulle få en välförtjänt veckas semester. Huvudbyggnaden byggdes 150 meter från
stranden i fem våningar och med en längd av 4,5 kilometer. Från en central
festplats sträcker sig i nordlig och sydlig riktning vardera fyra stycken 500
meter långa hus. Hela anläggningen är alltså nästan 5 km lång och placerad
precis invid en av de finaste stränderna på Rügen.
Clemens Klotz DAF (Deutsche Arbeitsfront)
Satellitbild Prora
Robert Ley Kraft durch Freude (KdF) Robert Ley, ledare för fritidsorganisationen Kraft durch Freude (KdF), hade med Adolf Hitlers godkännande, beslutat att ett KdF-bad skulle anläggas här, på samma sätt som man planerade liknande anläggningar i Timmendorfer Strand utanför Lübeck och i Kolberg i Pommern. Dessa andra komplex kom aldrig att förverkligas, då andra världskriget bröt ut. Inte ens detta badhotell vid havsbukten Prorer Wiek blev färdigbyggt, men under några år var här tiotusentals byggjobbare från hela Tyskland i arbete. I april 1938 började själva husbygget med bärande delar i betong. En del av detta enorma bygge byggdes färdigt av DDR-regimen, en del står som ruiner och en del sprängdes bort, men det senare var svårt då betongfundamenten var för starka. Under efterkrigstiden hade DDR området för militära ändamål, vilket den gemensamma tyska armén övertog 1990. 1992 flyttade militären ut, och 1993 öppnades området offentligt.
Dokumentationscentren Prora och "Kolossen på Rügen" - före detta "KdF-havsbad för tjugotusen" - har på senare år blivit mycket välkänt och tillhör numera ett givet besöksmål för varje Rügenbesökare. Prora ligger vid öns vackraste bukt, den såkallade "Prorer Wiek". Här byggdes från 1936 till 1939 ett havsbad av den Nationalsocialistiska organisationen "Kraft durch Freude" (Styrka genom glädje), en kilometerlånga anläggning som i stora delar färdigställdes.
Prora är ett av de få monument som idag ger allmänheten möjligheten att få ett intryck av de enorma nationalsocialistiska planeringarna. Anläggningen i Prora är tillsammans med "Reichsparteitagsgelände" (område för Nazipartiets riksting) i Nürnberg NS-tidens största förverkligade byggplan, 20.000 människor skulle fira semester här. Anläggningen i Prora - som även står under kulturminnesvår - där inte bara ett byggnadshistoriskt intressant NS-monument utan upplyser också om betydande komponenter i den national-socialistiska sociala demagogin. Havsbadet har varit ett element av national-socialistisk arbets- och socialpolitik som stod i tjänsten av krigs- och raspolitiken. Trots påståendet att havsbadet hade planerats för den tyska arbetarens rekreation användes det huvudsakligen för krigsförberedelser, nämligen att ge nervstyrka till människor, som det framhölls av ledande nationalsocialister och även för att lugna ner arbetarna som hade blivit rättslösa - deras fackliga organisationer hade dock slagits sönder i 1933. Anläggningen sträcker sig i en stor båge längs strandlinjen. Den består av åtta övernattningshusen, vardera ca 500 meter långt. De nordligaste tre byggnaderna sprängdes efter kriget vilka idag består av bizarra ruiner. I anläggningens centrum planläggdes festplatsen, men idag finns där en stor friyta. Ett teaterbygge och en sportshall ansluter i syd. Vid stranden framför festplatsen ligger en kajanläggning.
De 110 meter långa restaurang-komplexen skulle sträcka sig från övernattningshusen ner till vattnet, men dessa såkallade "gemenskapshusen" byggdes inte. Framför de nordligaste övernattningshusen kan man dock skönja deras fundamenterna. KdF-havsbadet togs aldrig i bruk. Under kriget byggdes delar av anläggningen utav slavarbetare under svåra förhållanden. Sedan användes de för krigsändamål, lasarett, flyktingförläggning och för utbildningsändamål. Under DDR-tiden användes området av militären och var avspärrad för allmänheten. Även efter mer än ett halvsekel lever myten om "Tredje Rikets" positiva sidor. Prora förtydligar sammanhanget som avslöjar myterna, så att en lucka i Förbundsrepublikens minneslandskap sluts.
Adolf Hitler Prora, ett byggnadskomplex byggt i fyra block med en storlek som överträffar både pyramiderna och Colosseum. Armeringsjärn och böljande fält av brännässlor kryper fram över de breda trappavsatserna.
4,5 kilometer långt, 360
000 kvadratmeter med små kabiner om
En liggande skyskrapa i betong och stål, 6 våningar och 20 meter hög. Sovrum med bedårande havsutsikt, gemensamhetsutrymmen för bespisning och en monumental Festplatz i centrum. Prora, Svastikan vid havet, tillhör ett av få byggnadsminnen som syns på satellitbilder tagna från rymden.
Den 2:e maj 1936 började bygget av Prora på en av de vackraste platserna längs Rügens sandsträckta stränder. Anledningen till att projektet överhuvud-taget påbörjades var starkt politiskt. Bland annat fanns idéer om att den egentliga orsaken till Tysklands förlust under första världskriget berodde på bristande moral hos den tyske arbetaren. Proraparadiset var ett led i att undvika en upprepning av detta: ”... jag vill ha ett folk med starka nerver, ty bara med ett folk som har nerverna i styr kan man verkligen bedriva stor politik”, sade Hitler. Långt innan någon tänkt tanken på dagens charter utarbetades alltså idéer om det hälsosamma, uppbyggliga livet inramat av en idyllisk semestervistelse.
Utefter en strandpromenad bred som Champs-Elysées i Paris planterades palmer och avtäcktes statyer, bland annat Josef Heises nakna, lekande barn Knabe mit Reifen och Mädchen mit Stab. Idag står här en ensam figurgrupp, Sportler av Nationella Folkarmén NVA:s favoritskulptör Wilhelm Ulbricht. Övriga statyer av solande DDR-medborgare och Soldater i strid är flyttade till Armémuseet i Dresden.
På direkt order från högsta instans instruerades arkitekten Clemens Klotz, en i raden av Albert Speer lakejer, om att samtliga lägenheter i komplexet skulle vetta mot havet. Ingen tysk arbetare skulle behöva muta portiern för ett rum med havsutsikt. Havsutsikten är central i sammanhanget. Att se havet inger en frihetskänsla, och att vistas vid havet gör att man så småningom börjar andas i takt med vågorna.
Det finns undersökningar gjorda bland annat av den kanadensiske tonsättaren Murray R Schaffer som visar att en ny våg statistiskt når stranden ungefär var 6:e till 7:e sekund. Det överensstämmer någorlunda med andningsrytmen när en människa vilar eller sover. I Prora skulle alltså 30 000 människor andas i takt med vågorna i världens hav. Tanken svindlar.
Enligt ritningarna av Clemens Klotz skulle besökaren helst närma sig Prora från havet. Då skulle man uppleva det största av det största i fråga om Massengeschmack. Världens första stad för turism, en feriestad. Världens största hotell. Världen största segelhamn. Världens största sporthall och badanläggning. Världens största skola och sjukhus. De högsta träden. Och mitt i juvélen en sanslöst stor festplats på 400 000 kvadratmeter. Den överarbetade modellen i Klotz' gemensamhetskonception finns numera att beskåda som replik i ett av museerna.
Rent byggnadsekonomiskt var hela projektet naturligtvis en katastrof som resulterade i en väldigt smal och väldigt lång huskropp. På norra sidan har man börjat spränga och av norra blocket återstår idag bara ett skelett. Sprängningarna avslutades eftersom Prora är omåttligt hållfast. Det skulle nämligen bli lika dyrt att spränga och forsla bort allt rivningsmaterial som att restaurera och bevara.
Trots alla nazistiska högtflygande planer från de enorma Hindenburgfälten i Nürnberg till triumfbågen i Berlin är Prora den enda riktigt stora byggnads-verket som verkligen blev av. Vid krigsutbrottet i september 1939 avstannade bygget. Då var redan fönsterglaset på plats. Men ingen misströstade eftersom det så kallade Blitzkriget, enligt Hitler skulle vara över på 14 dagar!
Efter krigen plundrades Prora på allt som gick att skruva loss, först av ryssarna och sedan av ortsborna. Det hölls länge inhägnat bakom taggtråd, först av de allierade, på jakt efter den mytomspunna ubåtshamn som skulle finnas i området, senare av östtysk militär under det kalla kriget. Det är därför märkligt bevarat men bedagat. Och när det nu trots allt står här kan man inte släppa tanken på Hitlers romantiska idéer om den vackra ruinen. I samtal med Albert Speer lät han ofta förstå vikten av att de nazistiska monumenten skulle förbli sköna även i en avlägsen framtid.
Arkitekturen i Prora bygger på upprepningens magi men minst lika viktig är ruintanken. Precis som de publika monumenten i Mesopotamien och Egypten borde även Prora se snygg ut i förfallet skick. Hitler talade om arkitekturen som,ord i sten. När vi bygger låt oss tänka att vi bygger för evigt.
Vid sin sida för att organisera semesterhemmet hade Hitler uppkomlingen och partifanatikern Robert Ley: chef för den tyska Arbetsfronten (DAF), koordinator för nationens psykiska och fysiska hälsa, talskrivare och ansvarig för partiets interna utbildningsprogram med sitt kvasireligiösa utrop, Führern har alltid rätt. Dagarna innan Nürnbergrättegången knöt Ley en snara av sönderrivna handdukar och hängde sig i ett avloppsrör.
Att organisera sin fritid privat har inget värde för den tyska medborgare?, menade Ley som fick i uppgift att formulera ideologin kring. Kraft durch Freude. Och kraft genom glädje var det som skulle genomsyra Prora. Ley var även pådrivande i utbyggnaden av Volkswagen,folkets bil, som skulle transportera semestergäster till Prora.
En dag sa Führern till mig, att enligt hans uppfattning borde man konstruera en enorm sjöbadort, den största och mest imponerande någonsin. En sådan plats, och adekvat semester, skulle verkligen överbrygga klassklyftan och erbjuda en genuin återhämtning? (Robert Ley). Sådan var Hitlers önskan och sålunda talade Ley.
Under sträng kontroll styrde han denna arbetarklass-cynism som berörde över 20 miljoner människor. Ett särskilt KdF-kontor med hundratusen funktionärer inrättades, redo att organisera 10 miljoner turistande tyskar. Massturismen var född. Det som emellertid gör hela KdF-tanken vidrig är sättet på vilket arbetaren tämjdes med piskan och moroten. Genom att samla kuponger och avsäga sig sin individuella rätt att semestra på egen hand, blev det en ynnest att få besöka Prora.
För Rügens kommunpolitiker har Das KdF-Bad Prora blivit en gisslan. Huskroppens enorma storlek gör en rivning orealistisk. Samtidigt finns ett växande kulturhistorisk intresse för nazistiska byggnadsmonument av samma anledning som Stalin och Lenin-statyerna idag är rariteter i det forna Sovjetunionen.
Idag är Prora åter på väg att bli en turistfälla med busslaster av pensionärer. Men informationen kring kolossen är bristfällig. Till exempel har nästan ingen turistkarta den slumrande KdF-anläggningen markerad. Runt huskropparna patrullerar polis med östtysk skolning för att skydda allmänheten mot hemlösa ockupanter, konstkollektiv och olika småverkstäder har börjat flytta in. Tre privata arkivmuseer huserar i byggnadens södra dela.
Snart dör de sista människorna som har egna upplevelser från Prora-tiden, och snart finns bara andrahandsuppgifter och protokoll. Bevara eller riva? När Tyskland återförenades blev området åter tillgängligt för allmänheten. Militärerna försvann. Men både deras nybyggnadsprovisorier och alla raserade huskroppar vittnar om det DDR-förflutna. En del av anläggningen hade nyttjats för skjutövningar med tunga vapen.
Nu vet man inte riktigt vad man ska göra med Prora, som är statlig egendom. Några av byggnaderna har tagits i bruk för de mest skilda verksamheter: teater, konstutställningar, vandrarhem, företagslokaler och ett litet museum om projektets historia. Men husmassan är för stor för Rügen och för omfattande att bemästra för de lokala myndigheterna. Man har svårt att hitta en helhetlösning, alldeles för få investerare har hört av sig.
Regionalstyrelsen för Rügen har deklarerat att Prora ska rivas, åtminstone till stora delar. Det tycker emellerid inte en grupp på 80 unga arkitekter från Rotterdam, som har massor med uppslag till hur Prora ska uppstå i ny glans. Men var finns pengarna?
En sak är säker: Proras historiska betydelse är enorm. Anläggningen var inte bara ett sätt för nazisterna att organisera det tyska folkets fritid (något som godtrogna utlänningar beundrade – projektet fick pris vid 1937 års världsutställning i Paris). Det var också det första exemplet på en anläggning för massturism. Sådana växte efter kriget upp som svampar på Mallorca, Kanarieöarna, Cypern och andra ställen kring Medelhavet. Dit har miljontals nordeuropéer flytt för att lapa sol och rekreera sig. Men kanske inte under riktigt samma former som var brukligt inom Kraft durch Freude. Sammanfattning om Prora
Fram till 1939. Hitler tar makten i februari 1933. Den 2/5 förbjuds fackliga organisationer, och samtliga dess medlemmar och egendom övertas av DAF. I november bildas KdF (Kraft durch Freude - Styrka genom Glädje) som en organisation inom DAF. KdF's uppgift är att ta hand om de tyska arbetarnas fritid. Seebad Prora var tänkt att fungera som en prototyp för ytterligare fyra liknande semesterkomplex. Dessutom hade KdF andra fritidsprojekt som t.ex. en flotta med semesterbåtar samt KdF-wagen - föregångaren till Volkswagen. Den 30/6 1935 skriver Robert Ley på kontraktet för marken vid Prorabukten. I februari 1936 utlyses en arkitekt-tävling som vinns av Clemens Klotz, och delar av de konfiskerade fackföreningarnas pengar användes för bygget. 2/5 1936 läggs första grundstenen till bygget och sedan fortsätter arbetet med schaktning och grundläggning. I april 1938 påbörjas själva husbyggandet "på riktigt" med hjälp av nio byggkoncerner, 48 byggfirmor och ca 5000 arbetare. Oktober 1938 står den första 500-meterslängan med bostadshus färdigt. Sommaren 1939 är bostadshusen färdiga, åtminstone som skal. Dessutom: Prora och Rügen ligger inte långt från Peenemünde, och arbetarna fick jobba både med semesteranläggningen i Prora och "raketfabriken" i Peenemünde där V-raketerna utvecklades.
1939 till idag. I samband med andra världskrigets utbrott 1939 avstannade byggandet, och det återupptogs aldrig riktigt igen. Vissa arbeten gjordes under kriget med hjälp av krigsfångar och tvångsarbete, men det vi ser idag har alltså stått där i snart 70 år. Byggnaderna användes dessutom som träningsläger för polisen, som flyktingförläggning för utbombade Hamburg-bor och som krigssjukhus. Vid krigsslutet 1945 övergick allting i östblockets händer. Delar av de norra byggnaderna sprängdes av sovjetiska militären, men de lyckades inte förstöra särskilt mycket. Armeringen var alltför stark... Det sydligaste huset plockades dock ner helt och hållet mellan 1945-49 i jakt på byggnadsmaterial för återuppbyggandet i Sovjetunionen. Planer fanns att använda övriga byggnader för civilt bruk, t.ex. sjukvård och pensionärs-boende, men det realiserades aldrig. 1956 inhystes Röda Armén i de två intakta norra husen och de södra husen användes av Östtysklands armé. 1962 flyttade Röda Armén ut och östtyskarna tog över de norra husen. Så mycket som 15000 soldater kunde befinna sig i Prora vid många tillfällen. Det sydligaste huset (södra hus 3) gjordes med tiden om till semesterboende för pensionerade officerare medan de resterande fyra husen (södra 1 & 2, norra 1 & 2) innehöll militärskola. Efter Berlinmurens fall 1989 lämnade östtyska armén över Prora till tyska förbundsrepublikens militär, vilka stannade kvar till 1991. Slutligen öppnades området för allmänheten 1993. Vad ska då hända med Prora? Delar av området har sålts till privata köpare. Många förslag har funnits genom åren, bl.a. hotell, lägenheter, konsthall, historiskt minnesmärke/museum m.m. Idag finns här ett diskotek, två museer samt diverse konstnärer. Det är i princip bara södra hus 1 som används - de övriga bara står där och inväntar tidens dom... Källa: Wikipedia och Dokumentationszentrum Prora Östtyskland (DDR)
Östtysklands flagga Östtyskland, officiellt Tyska demokratiska republiken (tyska: Deutsche Demokratische Republik, förkortat DDR), var en stat som existerade från 1949 till 1990 i den tidigare sovjetiska ockupationszonen av Tyskland. Staten upphörde att existera den 3 oktober 1990 då dess delstater, som tidigare under året hade ansökt om inträde i Förbundsrepubliken Tyskland (Västtyskland), återförenades med Västtyskland. I dagligt tal kallas det nya landet för Tyskland. Den officiella beteckningen för det enade landet är Förbundsrepubliken Tyskland.
Tysklands flagga I enlighet med det så kallade två plus fyra-fördraget från september 1990 mellan USA, Sovjetunionen, Frankrike, Storbritannien samt Västtyskland och DDR stannade de sovjetiska trupper kvar i östra Tyskland fram tills 1992 när Östtysklands avvecklande var fullbordat. Därmed uppstod den kuriösa situationen att trupper från ett land som ingick i Warszawapakten var stationerade i ett NATO-land.
Wilhelm Pieck Walter Ulbricht Erich Honecker Den faktiska makthavaren i Östtyskland var från 1949 till 1960 presidenten Wilhelm Pieck och därefter kommunistpartiet SED:s generalsekreterare. Mellan 1960 och 1971 var Walter Ulbricht generalsekreterare, och från 1971 fram till 1989 styrde Erich Honecker. Östtysklands tidiga år
Den 7 oktober 1949 grundades staten Deutsche Demokratische Republik, Tyska demokratiska republiken, förkortat DDR, i den sovjetiska zonen av Tyskland. Efterkrigsåren dominerades av nöd och små resurser. Redan under åren som sovjetisk ockupationszon inledde Sovjetunionen tömningen av Östtyskland på tillgångar - industrier, järnvägar och annat strukturkapital som inte förstörts under kriget konfiskerades och transporterades till Sovjetunionen. Till detta kom exporten av naturtillgångar, till exempel som uranmalm som behövdes till Sovjetunionens kärnvapenprogram.
Den 17 juni 1953 skedde arbetarupproret i Berlin och andra östtyska städer: Arbetare demonstrerade mot den utkrävda tioprocentiga produktionshöjningen, för bättre villkor, kortare arbetsdag och fria val. En miljon arbetare deltog i aktionen. Redan samma eftermiddag slogs upprorsmakarna brutalt ned av sovjetiska militära styrkor. Cirka 50 personer dödades och 10 000 protesterande dömdes till fängelsestraff.
Östtyskland var under
Walter Ulbricht ett av de mest Moskvatrogna länderna i Sovjetunionens maktsfär.
Den östtyska regeringen ville markera den tysk-sovjetiska vänskapen som en
central del av den internationella kommunismen.
Berlinmuren
Honecker tar över
1970-talets normalisering ledde till återförening av familjer och till att stora västtyska ekonomiska satsningar gjordes genom handel med Östtyskland. Västtyskland levererade till exempel Volkswagen Golf förmånligt. Västtyskland inledde ett omfattande friköpande av politiska flyktingar, vilket blev en viktig del av den östtyska valutatillförseln.
År 1987 besökte Erich Honecker som första östtyska regeringschef Västtyskland. Han mötte då förbundskansler Helmut Kohl i Bonn.
Helmut Kohl Östtyskland upplöses
Egon Krenz Günter Schabowski Lothar de Maizière 18 oktober 1989 avsätts Erich Honecker efter höstens våg av demonstrationer. Han ersätts av Egon Krenz.
9 november 1989 återger politbyråmedlemmen Günter Schabowski vid en kaotisk presskonferens generalsekreterarens Egon Krenz direktiv att gränspasseringar skall tillåtas till Västberlin, men gränsvakterna som inte informerats om nyordningen släpper igenom folk utan de restriktioner som planerats av statsledningen. I glädjeyran börjar berlinarna riva muren, och därmed är Östtysklands öde beseglat.
18 mars 1990 hålls de första och sista fria valen i Östtysklands historia. CDU segrar stort genom att lova en snabb återförening med Västtyskland. Lothar de Maizière (CDU) blir Östtysklands sista regeringschef.
1 juli 1990 ingår Västtyskland och Östtyskland en valutaunion. Västtysklands D-Mark ersätter Mark som Östtysklands betalningsvaluta. Växlingskursen för sparpengar upp till 4000 Östmark hålls med 1:1 mellan de två valutorna för att medborgarna ska kunna ha råd att handla västerländska produkter. För belopp över 4000 Östmark gavs endast halva beloppet i D-Mark.
Östtyska Mark 12 september 1990 undertecknas Två plus fyra-fördraget mellan de två tyska staterna och andra världskrigets segrarmakter Frankrike, USA, Sovjetunionen och Storbritannien. Därmed är de sista hindren för en tysk återförening röjda ur vägen och Tyskland får det fredsfördrag som aldrig blev av efter kriget och som återställer landets fullständiga suveränitet. Vissa motprestationer ingick, bland annat tilläts inte NATO öva i före detta Östtyskland, krigsmakten får inte uppgå till mer än 370 000 man och Tyskland förbinder sig att inte skaffa ABC-vapen.
3 oktober 1990 upphör Deutsche Demokratische Republik att existera som stat, och fem nya förbundsländer tillförs Förbundsrepubliken Tyskland. Politik Efter krigsslutet slogs det tyska kommunistpartiet KPD och det socialdemokratiska partiet SPD under sovjetiska påtryckningar samman till det "Tyska Socialistiska Enhetspartiet", SED. Vid sidan av detta statsbärande parti fanns fyra lagliga politiska partier: Tysklands liberaldemokratiska parti (liberalism), Tysklands nationaldemokratiska parti (nationalism), Kristdemokratiska unionen (kristdemokrati) och Tysklands demokratiska bondeparti (agrart), som sammanfördes under SED: s ledning på en enhetlig vallista, den Nationella fronten. På denna lista fanns även organisationer, t ex fackföreningar representerade.
Folkkammaren (Volkskammer) var Östtysklands parlament, med 500 ledamöter valda för femåriga mandat. Folkkammaren utsåg landets regering, minister-rådet (Ministerrat) som bestod av 16 medlemmar, därav 9 ministrar, 6 vice ordförande och så dess chef med titeln ministerpresident. Volkskammer utsåg även statsrådet, med 24 medlemmar, vars ordförande fungerade som landets statschef efter 1960, då landets förste president Wilhelm Pieck avled. Denna roll sammanföll ofta med rollen som SED:s generalsekreterare, vilken i praktiken drog upp riktlinjerna för landets politik.
Stasi Den Nationella fronten var landets enhetliga vallista. På denna sammanfördes alla de fem legitima partiernas kandidater under SED:s dominans, vilket innebar att socialistiska kandidater i realiteten fick en majoritet av platserna i parlamentet. Politisk verksamhet utanför den nationella enhetslistan var inte tillåtet. Statens kontroll över medborgarna tillhörde en av de högsta i Europa och utövades genom den hemliga polisen Stasi. Enklare förseelser av medborgare som gjorde uppror mot systemet bestraffades dock genom vardagliga konsekvenser: Deras barn fick inte studera på universitet, de hamnade längst bak i Trabant- och lägenhetskö och så vidare. Lojalitet gentemot staten belönades dock, som det gärna populärt framställdes. Genom att göra det som staten förväntade sig kunde lojala medborgare istället få en drägligare vardag, vilket ofta framställdes i statliga medier. För grövre förseelser kom oppositionella att fängslas i högre grad än i övriga Östeuropa och många blev friköpta av Västtyskland. I efterhand har det visat sig att detta var en viktig valutakälla för Östtyskland vilken förlängde landets överlevnad.
Folkkammarens sammansättning 1986-1990 Nationella frontens enhetslista i valet 1986:
Tysklands Socialistiska
Enhetsparti – 127 ledamöter
Tysklands Socialistiska
Enhetsparti – 149 ledamöter Sammanlagt gav denna sammansättning SED 276 av 500 mandat i folkkammaren. Vallistans sammansättning bestämdes av SED:s central-kommitté, politbyrån, i samarbete med de övriga partiernas ledningar. I realiteten dominerades all politisk verksamhet inom Nationella Fronten och därmed också inom DDR av SED:s generalsekreterare. Politisk verksamhet utanför dessa partier och organisationer var ej tillåtet. Ekonomi Den sovjetockuperade zonen förlorade en stor del av sin produktionskapacitet efter kriget, när Sovjetunionen i ett omfattande demontage-program monterade ner fabriker, jänvägar och dylikt och fraktade dem till Sovjetunionen. Detta ingick i det krigsskadestånd som sovjetmakten tilldömde sig själv efter andra världskriget, under vilket tyska trupper förstört stora delar av den sovjetiska infrastrukturen och produktionsapparaten.
Trots denna ekonomiska åderlåtning under 1940-talet och 1950-talet blev Östtyskland snabbt en av de viktigaste ekonomiska kuggarna i Comecon. På ett sätt som liknande västtyskarnas lyckades man bygga upp sin ekonomi med inriktning på verkstadsindustri och kemiteknisk framställning. Man tillverkade bland annat optik som kameror och objektiv, sextanter och jaktgevär för export till väst och även armbandsur och bilar som Trabant och Wartburg för Comecon-marknaden. Wartburg såldes under 1950-talet även till väst. Baade 152 var ett misslyckat försök att tillverka passagerarflygplan. Trots de ekonomiska framgångarna förblev levnadsstandarden i öst mycket lägre än den i väst. Det rådde brist på en stor mängd varor och långa köer blev en del av vardagen. Det blev allt mer tydligt att ekonomin hade gått i stå.
Under hela 1950-talet röstade stora delar av befolkningen "med fötterna" genom att fly till Västtyskland och Västberlin. Många var i yrkesverksam ålder och flykten hotade Östtysklands utveckling. Det var denna åderlåtning som yttest drev fram bygget av Berlinmuren. i och med att flykt omöjliggjordes stabiliserades ekonomin under 1960-talet och mer av produktionen kunde styras över på konsumtionsvaror för den enskilde medborgaren, som därigenom kom att märka av en ökad levnadsstandard.
Under 1970-talet stagnerade planekonomin alltmer och finansiella kriser följde under hela 1980-talet. De statsägda företagen, VEB (Volkseigener Betrieb), förmådde inte att modernisera sin verksamhet och hade allt svårare att vara med på den internationella marknaden som såg ett östblock som gick samma dåliga ekonomi till mötes som Östtyskland där den sovjetiska ekonomin var på väg mot kollaps.
Statsbudgeten gick officiellt under många år i "balans". I november 1989 sattes för första gången en ordentlig statistisk genomgång av Östtysklands ekonomi samman. Inkomsterna budgetåret 1989 räknades till 6,3 miljarder mark och utgifterna till 18,1 miljarder mark. Staten hade alltsedan 1972 haft ett ständigt stigande underskott som 1989 hade sprungit upp i 150 miljarder mark. Landet drogs under samma tid med enorma lån från Världsbanken, den västtyska staten och andra västkreditorer samt hade en egen hemlig byrå som arbetade med att sälja kulturföremål till västerländska konstsamlare.
Efter murens fall tvingades stora delar av företagen i Östtyskland att slå igen vilket orsakade stor arbetslöshet. Treuhand, den tyska statens organ för de östtyska företagen, gjorde flera omstruktureringar men för de flesta av de gamla statliga storföretagen var det för sent. Regional indelning År 1952 avskaffades delstaterna och istället infördes län (ty. Bezirke). Dessa var:
Berlin, Hauptstadt der
DDR Inför Tysklands återförening 1990 återinfördes delstaterna.
Geografi Östtyskland omfattade ett varierande landskap med bland annat stora delar av vad som historiskt varit Tysklands stora jordbruksområde. Landet avgränsdes och genomkorsades av flera stora floder, främst Elbe, Spree, Oder och Neisse. Bergsområden fanns främst i Thüringen och Sachsen. Harzbergen i Thüringen är alltjämt ett centrum för skidåkning. I Erzgebirge bedrevs omfattande gruvbrytning. Arkitektur Östtyskland hade flera inslag av sovjetinspirerad arkitektur med exempel i Karl-Marx-Allee med dess stora paradgator. Precis som i andra delar av Europa satsades under 1960- och 1970-talet stora resurser på byggande av nya bostäder. Ett av de mer kända är förorten Marzahn i Berlin.Östtyskland kom även att satsa på nationella projekt som Palast der Republik och Fernsehturm där man ville manifestera statens utveckling och framgång.
Karl-Marx-Allee Marzahn
Palast der Republik (riven 2006) Fernsehturm Försvar Östtyskland hade den "yngsta" av Warszawapaktens arméer. Den Nationella Folkarmén (Nationale Volksarmee – NVA) anses också ha varit den armé som var bäst tränad och utrustad i Warszawapakten. Detta är delvis sant rörande NVA:s officerare och underofficerskår. Den sistnämnda kåren höll en mycket högre klass än sina motsvarigheter i andra arméer inom Warszawapakten. NVA var den tyska armén som var tränad för krig, men som aldrig utkämpade ett. Den östtyska armén förbereddes för att deltaga i invasionen av Tjeckoslovakien 1968. Till slut skedde dock inte detta; man var rädd för att tysk trupp på tjeckisk mark skulle väcka till liv minnen från 1938-1939, och ge alltför mycket badwill. Volksarmee låg dock i reserv och var fullt beredd att rycka in vid behov.
NVA NVA var en mycket välorganiserad, vältränad och välutrustad armé, trots att det var den näst minsta armén inom Warszawapakten. Sport i Östtyskland Östtysklands regering satsade stora resurser på sport, och Östtyskland var så framgångsrikt att det i olympiska spelen till och med kunde mäta sig i antalet medaljer med USA och Sovjetunionen främst inom simning och friidrott. I samband med murens fall visade det sig att man i Östtyskland bedrivit ett omfattande dopningsprogram där många av idrottarna kom att drabbas av bieffekter av den mörklagda dopningen; Östtyskland kallades skämtsamt Deutsche Doping Republik, efter förkortningen DDR, och vissa världsrekord inom friidrotten som innehas av tävlande för Östtyskland verkar förbli oslagbara. Östtysklands sportpolitik handlade inte enbart om systematisk doping, utan man hade ett mycket utbyggt system av elitskolor och tidig specialisering av idrottare.
Östtysklands fotbollslandslag vann det enda mötet med Västtysklands fotbollslandslag. Lagen möttes i VM 1974 och Östtyskland vann efter mål av Jürgen Sparwasser. Detta fick stor uppmärksamhet i både Väst- och Östtyskland.
Jürgen Sparwasser Östtyskland tillhörde även världseliten i handboll på herrsidan.
Östtyskland var även framgångsrikt i vintersport som rodel, bob, backhoppning, skidskytte och längdskidåkning. Det var framförallt i Thüringen som Östtysklands vinteridrott höll till. Thüringen har fortsatt att vara populärt för tyska vintersportare. Kultur Kulturlivet i Östtyskland färgades av statsmaktens krav och inblandning. Regimen förde fram ett krav på en realistisk socialism inom litteraturen och teaterna där man skulle spegla socialismen i Östtyskland. Författarna uppmanades att verka inom industrin för att sedan skriva om arbetarna i Östtyskland. Statsapparaten och Stasi granskade litteraturen och flera författarens verk förbjöds att publiceras.
Bertolt Brecht Wolf Biermann Heiner Müller Bertolt Brecht verkade efter andra världskriget i Östberlin på Berliner Ensemble. När Erich Honecker tillträdde som ny ledare 1971 trodde många på en liberalisering och större konstnärlig frihet. Denna upptining efter Ulbricht-åren varade bara fram till 1976 då Wolf Biermann blev av med sitt östtyska medborgarskap (Ausbürgerung) vilket föranledde en ny istid för det östtyska kulturlivet. Flera kulturpersonligheter kunde resa utanför östblocket, bland dem Heiner Müller.
Östtysklands statliga filmbolag DEFA producerade filmer i Babelsberg i Potsdam. Filmerna var till en början mycket politiska men man kom senare att publicera mer komedier etc. Vid DEFA verkade bland annat Konrad Wolf.
Konrad Wolf Massmedia i Östtyskland Massmedierna i Östtyskland ägdes av staten, censurerades och var kontrollerade av kommunistpartiet, genom att det delades ut särskilda presslicenser. En viktig skillnad mellan Östtyskland och andra länder i Östblocket var dock att 80 % av de östtyska hushållen kunde ta del av västtyska tv- och radiokanaler.
Östtyskland startade en TV-kanal redan 1952 men först tio år senare blev TV-apparater mer allmänt tillgängliga, då främst för att se på västtysk TV. Efter flera fruktlösa försök att stoppa människornas tittande på väst-TV erkände Erich Honecker i maj 1973 att "det är OK att titta på vad som helst men det är fortfarande förenat med risker att vara alltför klarspråkig". Den sydöstra delen av Östtyskland, framför allt Elbedalen omkring Dresden, som inte kunde ta in västsändningar, kallades "Tal der Ahnungslosen" (de ovetandes dal) eller ARD, "Außer Raum Dresden" (utom Dresden-området), efter den populära västtyska TV-kanalen ARD.
I ett försök att motverka den världsbild som östtyskarna serverades genom väst-tv startades 1960 programserien Der schwarze Kanal, där inslag från västtysk tv visades med kritiska kommentarer av den kommunistiske programledaren Karl-Eduard von Schnitzler. Han förklarade för den östtyska publiken vad som ansågs vara lögner i västtysk tv. Programmet sändes ända fram till den 30 oktober 1989.
Karl-Eduard von Schnitzler Östtyskland hade två statskontrollerade TV-kanaler med bland annat det dagliga nyhetsprogrammet Aktuelle Kamera (AK).
Tidningarna hade statliga riktlinjer och gavs enligt sovjetiskt mönster ut av partiapparten. Rikstäckande tidingar var Neues Deutschland och Die Wahrheit ("Sanningen", jämför ryska/sovjetiska Pravda).
Det i Sverige mest kända östtyska tv-programmet var John Blund, ett barnprogram som sändes i svensk TV av SVT. Utländska företag I boken DDR, Stasi och Sverige redogör forskaren Gösta A Eriksson för hur flera av de största svenska företagen exporterade produkter till den östtyska staten, varor som var mycket viktiga för byggandet av landet. Bland dessa företag märks Atlas Copco (delar till industrin), Electrolux (hushållsprodukter), ASEA (nuvarande ABB) (industrirobotteknik m.m.).
Affärsmän som reste till Östtyskland kartlades alltid grundligt av Stasi. I en av myndighetens hemliga rapporter beskrivs exempelvis Ingvar Kamprad som "...strävsam och mycket sparsam, enkelt klädd. Han "duar" sina medarbetare och ses ofta iförd jeans och pullover. Han har en två år gammal Volvo. Han har en fru från Rhenlandet och en syster i Sverige". Flera andra svenska företagsledare beskrevs mer ingående än så.
Unter Den Linden (riven 2006) Palast Hotell Hotell Metropol Affärsmän inkvarterades nästan alltid i något av Östtysklands spionhotell Unter den Linden, Palast Hotell och Hotell Metropol. Hotellen var byggda av svenska företag. Därefter hade Stasi preparerat vissa rum med avlyssningsutrustning. Det var i dessa hårdbevakade rum utlänningar placerades. Dessutom följde civilklädda Stasimedarbetare affärsmännen. Mordet på Olof Palme Efter mordet på Sveriges statsminister Olof Palme 1986 sände Östtyskland en delegation till begravningen i Stockholm. Kort därefter började Erich Honecker och Erich Mielke diskutera huruvida Östtyskland skulle kunna utnyttja Olof Palmes minne på något sätt. Resultatet blev en fredsmarsch i Olof Palmes namn.
Erich Mielke - STASI Olof Palme "Olof-Palme-Friedensmarsch für einen atomwaffenfreien Korridor" inleddes den 1 september 1987 på Olof Palme-Platz i Stralsund. 150 prominenta gäster, däribland många svenskar, var inbjudna. Hederstalare under den tio dagar långa marschen söderut mot Dresden var Olof Palmes änka Lisbet Palme som höll ett fredstal inför 20 000 åskådare.
Östtyskland tillsatte också en egen mordutredning, bara timmar efter att Sveriges statsminister hade mördats. Efter åtta månaders utredning hade Stasi ringat in en misstänkt Palmemördare, den iranske flyktingsmugglaren Amir Heidari. Stasis hemliga Palmeutredning avslöjades den 15 september 2007. Fram till dess hade den svenska Palmegruppen inte känt till den. Även svenska Palmeutredare hade utrett Amir Heidari under 1980-talet, men han visade sig ha alibi för mordnatten.
Amir Heidari Kommunikationer Under 1960-talet arrangerade DR/Mitropa och SJ ett "Schwedenzug" till de båda årliga varumässorna i Leipzig. Mässresenärerna fick under den ofta fyra dagar långa mässvistelsen bo kvar sovvagnskupe på detta specialtåg som utgick från Malmö via Berlin, och parkerade på spår 13 i Leipziger Hbf (en av Europas största "Sackbahnhöfe").
Under tidigt 1970-tal introducerade SAS i samarbete med Interflug en av de mycket få mässflygförbindelserma mellan mässtaden Leipzig och Västeuropa. Linjen gick två gånger om dagen mellan Köpenhamn-Kastrup och Leipzig-Schkeuditz. SAS hade under DDR-tiden även försäljningskontor och resebyrå på Unter den Linden i Östberlin, liksom en linje mellan Köpenhamn och Berlins flygplats Schönefeld. Interflug flög två gånger per vecka mellan Berlin-Schönefeld och Stockholm med Tupolev Tu-134. Tysklands historia
Germanien Källa: Wikipedia
|
|
|
www.ronnyfriman.com © 2007 |
Första Sidan • Bilder • Freddy Mercury - Queen • FAQ´s • Gästbok • Koncentrationsläger Kontakta Mig • Lastbilar & Bilar • Lite Om Sex • Länkar, Smått & Gott • Mitt Stjärntecken • Motorcyklar Poesi • Polis Polis Pot... • Skoj • Skrivbordsbilder • Sveriges Nollvision • Till Minne Av... Till Salu • Upptäck Världen • Vad Hände 1962 ? • Världens Giftigaste.. • .Världens Underverk |
 |
|
.png)
.gif)
