www.ronnyfriman.com

 Kärnkraft, så här fungerar det 

Att tillverka el i ett kärnkraftverk sker enligt samma princip som i ett kraftverk som eldas med kol, olja eller biobränslen. Vatten hettas upp och bildar ånga, som i sin tur driver en turbin. På turbinaxeln sitter en generator som omvandlar rörelseenergin till elektricitet.

Uranbränslet är mycket energirikt. Genom att klyva uranatomer i reaktorn frigörs värme som används för att värma upp vatten. Tekniken för att ta tillvara energin för elproduktion skiljer sig åt mellan kokvattenreaktorer och tryckvattenreaktorer.

Kokvattenreaktor
Vattenkokaren som kokar 1000 liter vatten på en sekund och bildar ånga som i sin tur driver en generator som alstrar elektricitet.

Tryckvattenreaktor
Högt tryck gör att reaktorvattnet inte kokar trots att det är närmare 300 grader varmt. Det heta vattnet från reaktorn överför värmen till ånggeneratorernas vattenkrets där ånga bildas eftersom trycket är lägre, och ångan driver turbinen som i sin tur driver en generator som alstrar elektricitet.

Så regleras effekten

Det finns framför allt två olika sätt att reglera effekten i en reaktor – genom styrstavar och med hjälp av bor.

Styrstavar
Styrstavarna innehåller ämnen, bland annat bor, som drar till sig neutroner så att kärnklyvningen minskar eller upphör helt. Resultatet beror på hur långt styrstavarna skjuts in i reaktorhärden. Vid ett snabbstopp skjuts de in helt och kärnklyvningen upphör omedelbart.

Antalet styrstavar och tekniken för att skjuta in dem i reaktorn skiljer sig åt mellan tryckvatten- och kokvattenreaktorer. I tryckvattenreaktorer finns cirka 50 styrstavar som uppifrån förs ner eller upp mellan bränsleelementen för att reglera kärnklyvningen. Antalet styrstavar i kokvattenreaktorer är fler, 100-175 stycken beroende på reaktortyp. De manövreras underifrån.

Bor
Bor är ett grundämne, som drar till sig neutroner. Genom att ändra halten av bor i processvattnet kan man ”gasa” och ”bromsa” reaktorn så att kärnklyvningen ökar respektive minskar. "Källa Wikipedia"

 Kärnkraft i världen 

Trots att få nya reaktorer har byggts de senaste åren och ett 70-tal reaktorer tagits ur bruk har den totala kärnkraftsproduktionen ökat kraftigt. Detta beror på en ökad drifttillgänglighet och effektökningar. Den negativa inställning till kärnkraft som följde efter Harrisburg- och Tjernobylolyckorna omprövas nu i flera länder som en följd av den ökade kunskapen om klimatförändringar. USA är det land med flest kärnkraftsreaktorer medan Frankrike är det land vars elproduktion till drygt tre fjärdedelar kommer från kärnkraft.

Vid årsskiftet 2007/2008 var ca 440 kärnkraftsreaktorer i drift i 30 länder. De stod för sammanlagt 15 procent av världens elkraftsproduktion. Världens elförbrukning uppgick år 2007 till 19 000 TWh. Den ökar med cirka 3 procent per år. Närmare 40 reaktorer med en total effekt på över 30 000 MW är för närvarande under uppbyggnad. På längre sikt planeras för över 200 nya reaktorer i världen, framförallt i Asien. Kina och Indien planerar för en storskalig utbyggnad av kärnkraft. Även Japan och Korea investerar stort i kärnkraft som ett alternativ till kolkraft.

Majoriteten av befintliga reaktorer är den så kallade andra generationens lättvattenreaktorer som byggdes på 1960- och 70-talet. Av de tio svenska reaktorerna tillhör åtta den andra generationen medan Oskarshamn 3 och Forsmark 3 tillhör den tredje reaktorgenerationen. Samtliga är av lättvattentyp. Den nya reaktor som nu byggs i Finland anses ligga mellan generation III och generation III+. En likadan reaktor byggs även i Flamanville, Frankrike. Även denna är klar om några år.

I Ryssland har bygget av den första av fyra reaktorer vid kärnkraftverket Leningrad II påbörjats under hösten 2008. Dessa är i likhet med de som planeras i USA och på många andra håll i världen lättvattenreaktorer av generation III och III+. Stora satsningar görs även på internationella forskningsprogram om framtidens kärnteknik, den så kallade fjärde reaktorgenerationen. Denna generation tar sikte på reaktortyper som har en sådan inbyggd säkerhet att en härdsmälta inte kan inträffa. Den prototyp till högtemperaturreaktor som planeras i Sydafrika kommer troligen att uppfylla kraven för den fjärde generationens reaktorer.

"Källa Wikipedia och dagspress"

 Så här graderas olyckor i kärnkraftsverk. 

Ines, International nuclear and radiological event scale, mäter graden av allvarlighet vid olyckor med radioaktiv strålning.

Inesskalan jämförs ofta med Richterskalan för jordbävningar. Syftet med skalan är att snabbt kunna ge medier och allmänhet en uppfattning om hur allvarlig en händelse är.

Skalan är sjugradig.

Nivå 1–3 kallas incidenter. Nivå 4–7 kallas för olyckor. Varje steg i skalan är cirka tio gånger allvarligare än föregående.

När en händelse bedöms görs det utifrån följande kriterier:

•Omgivningspåverkan = Har utsläpp av radioaktivitet skett till omgivningen?
•Anläggningspåverkan = Har utsläpp av radioaktivitet skett inom anläggningen?
•Försämring av djupförsvar = Har händelsen lett till en försämring av anläggningens säkerhetssystem?

Det kriterium som ger den högsta nivån blir avgörande för hur händelsen bedöms.

Hittills har bara en olycka bedömts ligga på nivå 7, den i Tjernobyl (nu även Fukushima). Vid härdsmältan i det amerikanska kärnkraftverket i Three Mile Island i Harrisburg 1979 var utsläppen till omgivningen mycket begränsade och olyckan räknas som 5.

Japans strålsäkerhetskommission har till en början värderat händelsen i kärnkraftverket Fukushima till nivå 4. Enligt japanska myndigheter har en partiell härdsmälta inträffat, men utsläppet ska inte utgöra någon hälsorisk. Senare har händelsen uppgraderats, först till 5 och senare också till 7, den högsta nivån.

De allvarligaste händelserna vid de svenska kärnkraftverk har bedömts till nivå 2. "Källa Wikipedia och dagspress"

 Händelseförloppet i Fukushima, Japan 11 mars 2011. 

Jordbävningen 11 mars 2011

Block 1, 2 och 3 i Fukushima I, liksom tre andra närliggande kärnkraftverk, stoppades automatiskt den 11 mars 2011, kl 14:46 lokal tid, vid jordbävningen i havet utanför Sendai. Intensiteten i skakningarna på platsen uppmättes till 6+ shindo, på en sjugradig skala.

Jordbävningen slog ut det allmänna elnätet. I och med detta snabbstoppades block 1, 2 och 3 vilka vid tillfället var i drift. En knapp timme senare, kl 15:42, slogs de dieseldrivna reservgeneratorerna ut av den tsunami som följde på skalvet. I och med att även generatorernas bränsleförråd spolades bort stod det klart att anläggningen skulle stå utan ström under längre tid. Läget var nu kritiskt. Till följd av den ännu ganska höga värmeutvecklingen i det nyligen arbetande bränslet (resteffekt) krävs kylning under ganska lång tid. Man skulle med en gång ha behövt vidta ganska radikala åtgärder för att häva den destruktiva kedja händelser som nu i stället blev följden:

Nödkylningen hade arbetat i ungefär en timme när reservkraften försvann. Under ytterligare en timme lyckades man upprätthålla nödkylning med batterikraft. När även denna möjlighet försvann kunde man inget mer göra. Block 3 kunde upprätthålla sin nödkylning i ett och ett halvt dygn och i block 4 var hela härden urlyft i samband med revision och det nyligen använda bränslet står i bränslebassängerna. Det intressanta är att vad som sedan händer på ett närmast ödesbestämt sätt upprepar sig i block efter block. Teknisk, materiell och kompetensmässig beredskap saknades tydligen helt för den situation man hamnat i.

Tidigt på morgonen den 12 mars förlorar man grundläggande instrumentering och vet via den därefter ganska litet om vad som händer. Resteffekten avtar successivt, men utgör ännu en ansenlig värmeeffekt (ca 15 MW, motsvarar avkokning av 20 ton per timme). Trycket i reaktorerna började stiga så fort man förlorade kylning, säkerhetsventilerna öppnar och ånga strömmar sedan ned i inneslutningarnas nedblåsningsbassänger. I och med detta sjunker vattenståndet i reaktortankarna. Från högt vattenstånd till dess härden börjar torrläggas behöver ca 50 m3 koka av. Kontrollrumspersonalen behöver således ingen instrumentering för att inse när härden håller på att torrläggas.

När vattenståndet sjunkit en bra bit ned i härden börjar bränslet ta skada. Ganska snart uppnås kritisk kapslingstemperatur (2200 K = 1204 grader Celcius) varvid kapslingen under bildning av vätgas reagerar med vattenånga. Denna följer med ångan ut genom säkerhetsventilerna, men kan till skillnad från ånga ej kondensera i inneslutningens nedblåsningsbassänger. Till följd av det börjar trycket i inneslutningen stiga, nu i betydligt snabbare takt än vad temperaturhöjningen ensam skulle bidra till.

Den 12 mars kl 14:30 blir man tvungen att lätta på trycket i inneslutningen hos block 1. Man låter gas och ånga från inneslutningen strömma ut i reaktorhallen för att slippa släppa ut det rakt ut - något som med facit i hand hade varit att föredra, i synnerhet som vinden blåste från land. En kort stund senare observerar man aktivitet från jod som är lättflyktigt och inte alldeles oväntat med tanke på eventuella bränsleskador men man observerar även cesium som indikerar ett mycket allvarligare tillstånd med förstört bränsle i en kraftigt överhettad härd.

Den utventilerade gasen innehåller även en ansenlig mängd vätgas. Även om reaktorhallen är stor uppstår en ganska rik, explosiv blandning och kl 15:36 sprängs väggar och tak bort i en kraftig vätgasexplosion. Samma sak händer två dagar senare i block 3. MOX-bränsle med en halt av 7% plutonium utgör här ett extra bekymmer. Den stora mängden vätgas är ett direkt resultat av mycket omfattande härdskador. Till följd av sönderbränd kapsling måste stora delar av härdarna i detta skede helt har fallit samman. Allt vatten som inpumpas i härdar och inneslutningar blir i och med det högaktivt.

Kraftverksägaren förstår efter hand att anläggningarna är utom räddning och först i och med det kan beslut om mer radikala åtgärder tas. Reaktorn i block 1 blir på kvällen den 12 mars föremål för inpumpning av havsvatten. Ett halvt dygn senare beslutar man att göra samma sak i block 3 och mitt på dagen den 14 mars är det dags för block 2. Trycken är ofta så höga att insatserna misslyckas - något man i flera fall nöjer sig med att konstatera men ej åtgärdar.

Under tiden har byggnadernas invändiga mörker kompletterats med hetta och kvävande fukt. I och med den avsiktliga men misslyckade (möjligen instruktionsenliga) användningen av reaktorhallarna som fördröjningsvolymer i samband med vädring av inneslutningarna har även en betydande höjning av strålningsnivåerna skett - något som i sin tur möjligen kan förklara varför åtgärder aldrig sätts in för att säkra bränslebassängerna. Denna enskilda omständighet är i sin tur vad som obevekligen för olyckan in i ett nytt, flera veckor långt, katastrofalt skeende med bränslebränder i det fria med enorma, helt okontrollerade utsläpp som följd:

Utan kylning stiger temperaturen i bränslebassängerna obevekligt och till slut motsvarar ångbildningen hela resteffekten (decay heat). Snart har bränslet i dem torrlagts och värst drabbad blir block 4 där bassängen innehåller en hel härd nyligen använt bränsle (med betydligt högre värmeutveckling). Den 15 mars bryter den första branden ut och efter ännu en brand är byggnadens överdel totalförstörd på samma sätt som block 1 och 3. Inför de oundvikliga följderna av detta klassar franska myndigheter olyckan som INES-6, men på plats vidhåller man ytterligare en tid klassningen INES-4 och klassar sedan upp den till INES-5.

När en vecka har gått har man försökt återfylla bränslebassängerna med havsvatten. Strålningen över det nu helt öppet liggande använda bränslet i bränslebassängerna innebär enorma strålningsproblem även på stort avstånd. Detta omöjliggör vidare flygningar och man övergår till begjutning med brandsprutor. Tillståndet i reaktor 1 och 3 kan man vid det här laget bara gissa. Man tror även, efter att ha hört en explosion på morgonen den 15 mars, att inneslutningen i block 2 är skadad.

Den 29 mars rapporterar man att man börjat mata färskvatten i block 1 och nu ökat flödet en smula. Mängden svarar dock nätt och jämt emot avkokningen vid aktuell resteffekt två veckor efter ett snabbstopp. Med det nya vattenflöde (ca 200 l/min) kommer det därför ta mycket lång tid att fylla upp reaktortanken. På utsidan mäter man över 329 grader Celcius. Man kommer att fortsätta att mäta denna temperatur och med ledning av den finjustera vattenflödet. I samma och föregående rapport ägnas stort utrymme åt de mängder radioaktiva vatten som ligger över allt i den söndersprängda och med brandsprutor tidigare havsvattenbegjutna anläggningen.

Hur de radioaktiva utsläppen från kärnkraftverket drabbar omgivningen utanför kraftverksområdet beror på hur stort utsläppet är, vad det består av och vädret. Radioaktiva partiklar sprids med luftströmmarna från kärnkraftverket, fram till den 16 mars rådde förhärskande västvindar som förde partiklarna ut över Stilla Havet. Från den 16 mars fram till den 19 mars dominerades väderläget av ett kraftigt högtryck som förflyttade sig från Kina och strax söder om Japan på en nordvästlig bana, eftersom vindarna roterar medurs runt högtryck så medförde det övervägande västliga vindar över Fukushima som förde utsläppen ut över havet. Lördagen den 19 mars bildades ett lokalt lågtryck över Japans östkust, som rörde till i luftströmmarna. Medan lågtrycket låg över inlandet var vinden sydostlig, vilket medförde att eventuella utsläpp drev in över det japanska fastlandet väster och norr om kärnkraftverket. Till söndagen den 20 mars hade lågtrycket flyttat sig ut över havet öster om Fukushima, på grund av att vindarna blåser moturs runt ett lågtryck så vred vindriktningen till nordost. Det innebär att radioaktiva ämnen som släppts ut förs in över inlandet och ner mot Tokyo. I samband med lågtrycket finns flera regnområden, vid regn lakas luften ur från partiklar som förs ned och deponeras på mark och byggnader.

Situationen för de olika reaktorerna var kvällen den 16 mars enligt finska Strålsäkerhetscentralen följande:

Bränslet i reaktor 1 är skadat. Reaktorn inneslutning är hel och delvis fylld med vatten; bränslet kyls genom att man pumpar in havsvatten. Överbyggnaden har skadats av en väteexplosion (andra källor anger att den är förstörd). Situationen är stabil, men förutsätter att man pumpar in vatten och släpper ut ånga då och då.

Bränslet i reaktor 2 är skadat. Det har två gånger blivit torrt. Inneslutningen är skadad. Bränslet kyls genom att man pumpar in havsvatten. Situationen är stabil, men förutsätter att man pumpar in vatten och lättar på trycket i reaktorn då och då.

Bränslet i reaktor 3 är skadat. Reaktorns inneslutning rapporteras vara hel, reaktorbyggnaden har skadats av en väteexplosion. Situationen är tillsvidare stabil, men förutsätter att man pumpar in vatten och lättar på trycket i reaktorn då och då. Man har sett ånga, som antas komma från att vattnet kokar i bassängen för använt atombränsle.

Reaktorn 4 har inget bränsle, men det använda bränslet som förvaras i en bassäng har skadats. Bassängen har inte kunnat kylas ner och vatten har inte kunnat tillföras. Byggnaden har skadats av en väteexplosion. Svenska Strålsäkerhetsmyndigheten uppger att de har uppgifter om att inget vatten finns kvar i bassängen och att bränslet kan börja brinna, varvid stora radioaktiva utsläpp är att vänta.

Enheterna 5 och 6 har bränsle i reaktorerna och i bränslebassängerna. Nedkylningen fungerar med en dieselgenerator, som förblev funktionsduglig, men temperaturen i bränslebassängerna rapporteras en vecka efter olyckan alltjämt förhöjd och situationen noteras som allvarlig.

Enligt rapporter den 16 mars hålls situationen i de tre reaktorer som var igång (nr 1–3) stabil genom att man pumpar in havsvatten, medan två andra reaktorer kyls med hjälp av en dieselgenerator som förblev funktionsduglig (nr 5–6). Bassängen för använt kärnbränsle i en reaktor (nr 4) kan ha blivit torr, då nedkylningen inte lyckats, varför stora utsläpp är möjliga och myndigheterna i bland annat Finland, Sverige och USA rekommenderar att personer inom 80 kilometers radie lämnar området.

Kraftbortfallet (vartill även eventuella problem med kylvattenkanaler kan ha bidragit) har även lett till utebliven kylning av reaktorhallarnas bränslebassänger. Temperaturen stiger då även där, om än betydligt långsammare än i reaktorkärl och inneslutningar. Bortsett från att allt arbete måste utföras i mörker och i oventilerade utrymmen, utgör fukt och värme från dessa inom kort kokheta bassänger snart mycket svåra arbetsmiljöproblem. I reaktor 4 som vid jordskalvet var avställd för revision var dessa problem enligt rapporter från JAIF värre än i de övriga två avställda reaktorerna.

Vattnet i bränslebassängerna har visserligen kylande funktion, men dess främsta uppgift är att skärma av strålningen från bränslet. Tyvärr lyckades man inte utnyttja det första dygnet till att via utrullning av brandslangar eller liknande förbereda en nödkylning i syfte att hålla nivån i bassängerna. Man tycks i stället mer eller mindre ha lämnat anläggningen vind för våg. Så småningom sjunker då nivån i bassängerna så mycket att använt bränsle kommer att stå över vattenytan. Från och med då är situationen i och med enorma strålningsproblem katastrofal med på kort tid dödliga stråldoser för den som försöker närma sig. Inga arbeten är då möjliga ens för den som skulle kunna stå ut med mörker och ånga.

Situationen i reaktor 4 gick till slut så långt att bränslet helt torrlades och sedan överhettats till så höga temperaturer (kapslingens smälttemperatur) att vätgas bildades med en brand till följd. Branden fick självslockna. På bilder från luften syns hur reaktorhallen på block 1, 3 och 4 är totalförstörda och hur tjock ånga ventileras ur reaktorhallen tillhörig block 2. Genom öppningen efter de bortsprängda taken försöker man via helikopter och brandsprutor få så mycket vatten som möjligt till de torrlagda bassängerna.

Under den första veckan var rapporterna, åtminstone i fråga om vad som funnits tillgängligt på engelska, i tekniskt hänseende mycket knappa. Först den 18 mars redovisas via JAIF händelseförloppet under de första dygnen mer i detalj. Rapporteringen på japanska från JAIF har begränsats till några enstaka rapporter vid sidan av den reguljära verksamheten och först den 21 mars lägger man i japansk version ut de statusrapportblad som funnits tillgängliga på engelska sedan den 18 mars.

Av vad som kommit fram syns, särskilt i JAIFs statusrapportblad hur man om och om igen tvekar i fråga om att på ett synligt sätt inse allvaret i olika omständigheter som exempelvis nivån i bränslebassängerna. I beaktande av vilka åtgärder som satts in går det kanske inte att alldeles utesluta att problemen med information avspeglar en faktisk brist på praktisk, levande insikt om såväl vad som är på väg att ske som insikt om värdet att upprätthålla kylning och vattentillgång, om så till priset att detta endast kan ske om olika anläggningsdelar först tryckavlastas med vissa utsläpp som följd. I åtminstone ett fall har JAIF själva noterat hur anmärkningsvärda uppgifter om situationens allvar kommit fram först via massmedia.

Det måste poängteras, att i stort sett hela den enorma strålningsnivå som tidvis omgivit reaktorerna ej har med nedsmutsning att göra och heller ej på något sätt "smittar" även om den är livsfarlig så länge situationen råder. Så fort nivån i bränslebassänger (och därmed skärmning) återställs kvarstår dock en förhöjd strålningsnivå som har med nedfall från bränderna i torrlagda bränslebassänger att göra. I övrigt bör betydelsen av nedfall i närområdet kunna kvantifieras via av myndigheter observerat radioaktivt Cesium och Jod i spenat och mjölk. På lång sikt är endast Cesium av intresse och dess avklingande (initialt 15-16 års effektiv halveringstid i ekosystemet) bör så småningom kunna jämföras med våra erfarenheter av nedfallet från Tjernobyl.

Till stora delar är bränslet i härdar och bränslebassänger helt sönderbränt. Uran- och blanddioxid uppblandat med klyvningsprodukter ligger fragmenterat i botten på bassänger och reaktortankar. I och med det blir allt vatten som använts för kylning högaktivt. Att till kylning därtill använts så stor mängd havsvatten som till 1/30 består av salt ökar mycket kraftigt den slutliga mängd avfall som i framtiden måste omhändertas. "Källa Wikipedia och dagspress"

1 ÅR EFTER FUKUSHIMA

Resume; Det är fredag eftermiddag. Klockan är 14.46 och husen i miljonstaden Sendai gungar medan folk flyr i panik ut på gatorna. Japans största ö, Honshu, håller just på att förflyttas 2,4 meter österut i det kraftigaste jordskalv som hittills uppmätts i Japan.

Men detta är inte det värsta. Mindre än en timme senare slår tsunamin in över land.

Nödsystemet inne på kärnkraftverket Fukushima Daiichi var byggt för att klara katastrofen, men när den 14­meter höga flodvågen klockan 15.51 slog in över skyddsmuren slogs allt ut. Strömmen försvann. Tre av reaktorerna överhettades. Snart brann också den fjärde. De radioaktiva ämnen som läckt ut var dubbelt högre än vad japanska staten först beräknat och molnen hotade mångmiljonstaden Tokyo. I de värsta scenarierna kunde en hel värld drabbas.

I dag, ett år senare, kallar kärnkraftverkets chef Takeshi Takahasi fortfarande situationen för ”skör”, trots att reaktorerna nått stadiet för kallavställning. Målet är att avveckla reaktorerna i Fukushima, men det kan ta 30 år.

I dag är cirka 80 000 människor fortfarande evakuerade från sina hem i säkerhetszonen, 20 kilometer runt kärnkraftverket. En av dem är Minoru Endo. Han är 60 år och operativ chef för en Hondaverkstad 12 kilometer från kärnkraftverket. Han flydde sitt hem i Tomioka under katastrofen och vet fortfarande inte om han någonsin kommer att kunna återvända, utöver de korta besök han tillåts göra.

– Tomioka har blivit en spökstad, sa han i maj 2011, och visade bilder han filmat inne i den öde säkerhetszonen. Kor stod och råmade ut i tomheten. Ogräs växte runt vägskyltarna.

I dag har boskapen avlivats och trädgårdarna helt växt igen. Plundringar förekommer inne i zonen och många hus har förstörts av mögel. Tokyo electrical power company, ­Tepco, ska betala cirka 300 miljarder kronor till de som drabbats av katastrofen.

– Det är viktigt att vi arbetar tillsammans för att kunna återvända, i stället för att peka finger åt varandra, säger Minoru Endo, som sedan katastrofen arbetat hårt för att hämta sina kunders bilar från säkerhetzonen.

Efter veckor på resande fot mellan olika evakueringsläger och sonens lägenhet, for han i april tillbaka till Fukushimaområdet. Han tycker att han får bättre och mer detaljerad information om situationen ju närmare säkerhetszonen han befinner sig. Och så fort myndigheterna erbjöd två timmar långa hembesök för Tomiokas invånare för att hämta personliga ägodelar, var Endo med i den första gruppen som åkte in. Han har gjort flera resor sedan dess.

– Steg för steg fortsätter vi kämpa, ­säger han var gång vi talas vid.

Under sommaren flyttade han och hustrun in i en lägenhet i Koriyama i västra Fukushima och där bor de fortfarande kvar, utan att veta när eller om de kommer att kunna flytta hem igen. I dag får han ansöka om att åka in i Tomioka med egen bil på egen risk i fyra timmar. Människor, djur och föremål skannas för radioaktivitet när de lämnar zonen. Om höga halter uppmäts, spolas de radioaktiva ämnena bort med högtrycksslangar.

Fukushimas invånare är själva involverade i avgiftningsprocessen och länet har publicerat en handbok om hur man kan avgifta sina hus och trädgårdar genom att ta bort vissa plantor och skrubba allt ordentligt. Folk får gratis städredskap och radioaktiv jord tas bort från skolgårdar och allmänna platser. Men det är inte helt enkelt. Den radioaktiva jord som bör tas bort från Fukushima skulle fylla Globen 47 gånger. Var hittar man plats för det?

– Jag tror ändå inte att den yngre generationen kommer att flytta tillbaka, säger Minoru Endo som nu märker att många runt omkring honom ger upp hoppet om att återvända.

Olyckan vid Fukushima Daiichi har gjort att miljoner människor som tidigare inte haft något som helst intresse för, eller kunskap om, kärnkraft nu försöker förstå sig på dess inverkan. Och ur ovisshet föds rädsla.

– Det finns mycket diskriminering mot Fukushimabor, säger Mika, 33, småbarnsmamma och barnklädesdesigner i Tokyo. Somliga fortsätter tro att radioaktiva ämnen kan spridas från person till person och många är rädda för genetiska mutationer. De flesta undviker att köpa produkter från Fukushima.

– Jag vill inte ångra mig en dag och ha dåligt samvete över att jag hade kunnat vara mer försiktig och att mina barn blivit sjuka på grund av maten jag gett dem. Så jag köper bara produkter som blivit ordentligt testade, ­säger Mika.

Höga halter radioaktiva ämnen har under 2011 mätts upp i bland annat bröstmjölk, mjölkpulver, ris, bladgrönsaker, biffkött och te. I april 2012, kommer den japanska gränsen för radioaktiva ämnen i mat att sänkas från 500 till 100 becquerel per kilo för att motverka en ackumulering av radioaktiva ämnen under människors livstid.

För barnen i Fukushima är situationen oroväckande. De minimerar tiden de tillbringar utomhus, de bär ansiktsmasker och försöker undvika träd och gräs, som drar åt sig högre halter radioaktiva ämnen än till exempel asfalt. Lärare låter elever sitta en vecka i taget vid fönsterplatserna som anses vara mest utsatta för radioaktivitet. Raster hålls inomhus och större sportevenemang organiseras helst utanför länet. Varje barn bär en egen dosimeter och regelbundna hälsotester utförs.

Samtidigt uppmanar staten till lugn. De flesta produkter från Fukushima län är ofarliga. Och längs med den nordöstra kusten kämpar människor med att få i gång industrierna igen. Bara för några dagar sedan inspekterades nya sjögrässkördar.

– Det enda sättet vi kan leva på är här, vid havet, med havet, av havet. Vi vill så fort som möjligt återställa våra odlingar, säger Yoshiaki Shida, 59, ostronodlare i Ofunato. Han har som många andra flyttat tillbaka till sitt hus trots att det skadades allvarligt av jordbävningen. Han och hans fru vill inte bo i de provisoriska hem som byggts upp lite överallt. De vill bo nära havet.

– Jag arbetar med att samla ihop skräp i väntan på att mina nya ostron ska mogna. Om två år kan han få sin nästa ostronskörd.

Fast sanningen är att forskare fortfarande inte vet säkert vilka konsekvenser de radioaktiva utsläppen kommer att få på havet. Det finns två huvudteorier: antingen späds ämnena ut och försvinner eller så bioackumuleras de in i näringskedjan. Tester har hittills visat att relativt höga halter radioaktiva ämnen uppmätts i flundror, krabba, alger och snäckor och de har därför förbjudits som föda. All fisk och alla skaldjur som fångats i närheten av kärnkraftverket sedan den 11 mars 2011 har tagits bort från marknaden och det japanska fiskeriverket lovar att även migrerande fiskstim analyseras. Men andra forskargrupper är kritiska till mätningarna. Diskussionerna pågår också för fullt om vad som borde göras för att undvika liknande katastrofer i framtiden. Det är långt i från säkert att högre vallar kan skydda kustbebyggelsen från en framtida tsunami.

– En del säger att vi borde höja marken i stället, men om vi gör det så kommer det att krävas enorma arbeten, nya vägar, ja, nytt allting, sa Yoshiaki när vi nyligen talades vid i telefon om situationen i Ofunato. Fortfarande ligger stora mängder skräp kvar på havets botten. Ingen i Ofunato kunde ana hur höga flodvågorna skulle bli. Därför finns det heller ingenting som säger att ännu högre vågor inte kan uppstå.

– När allt kommer omkring måste vi göra våra egna val. Jag har valt att starta om, så det är vad jag koncentrerar mig på, säger han bestämt.

Det nödvändiga återuppbyggandet erbjuder möjligheter för nya verksamheter. Den japanska staten planerar stora skattesänkningar för både japanska och utländska företag som är redo att investera i regionen.

– Jag vet att min roll nu är att bygga en bas för någonting nytt som sedan kommer fortsätta efter min livstid. Jag vill skapa en plats dit människor känner sig säkra att återvända. Det är mitt livsuppdrag, säger 38-årige Michitane. Han kommer från en feodal länsherrefamilj och drev fram till i augusti en shiitake-odling i Fukushima. Då tvingades han slå igen och göra 50 anställda arbetslösa. Shiitake från Fukushima har visat sig innehålla höga halter radioaktiva ämnen.

Efter katastrofen har Michitane blivit en viktig ledare i staden Soma, några mil norr om kärnkraftverket. I höstas försökte han tänka nytt.

– Vi kan inte bara skylla den här katastrofen på Tepco. Vi måste tänka på vårt personliga ansvar. För min del måste jag ta ansvar för min svamp-odling, sa han då. I dag intar han en lite mer ironisk hållning:

– Varför välkomnar inte Tokyoborna ett kärnkraftverk, när nu andra län i Japan måste acceptera det?

– Nej, jag tror vi måste vända oss mot hållbara, förnyelsebara, lokalt producerade energikällor i stället. Han funderar på hur Japan bäst kan ta ekologiskt ansvar. Jordbävningar och tsunamin kommer att inträffa igen och det finns en stor risk för nya kärnkraftskatastrofer.

Tyskland har bestämt sig för att avveckla kärnkraften före 2020 och i Italien röstade folket förra året mot att utveckla kärnkraften. I Japan arbetar medborgargrupper som Minna de Kimeyo (Alla bestämmer) för en folkomröstning även i Japan. Under tiden har fler och fler reaktorer stängts runt om i landet för att genomgå stresstester. Nu fungerar endast två av Japans 54 reaktorer. Medan staten fastställer hur många reaktorer som kan startas om, arbetar Japan för att nå det nya målet: att 20 procent av landets energibehov ska täckas av förnyelsebara energier före 2020.

"Källa dagspress mars 2012"

 Händelseförloppet i Tjernobyl, Ukraina 26 april 1986. 

Klockan 01.23 på natten till lördagen skedde två våldsamma explosioner i kärnkraftverkets fjärde reaktor under ett test för att se hur mycket elkraft som behövdes för att hålla reaktorn igång vid ett elavbrott. Under testet sattes flera automatiska säkerhetssystem ur spel. En rad felmanövrar ledde till att reaktorn skenade, kylvattnet förångades, effekten stegrades ytterligare tills två plötsliga explosioner slet sönder reaktorn och sprängde taket, och radioaktiva ämnen kastades ut. Det blev som en vulkan som spydde radioaktivitet rakt upp i luften. Detta kunde hända eftersom reaktorn saknade  inneslutning. Grafiten i reaktorn fattade eld och brann i flera dagar. Röken från den kraftiga branden förde det radioaktiva materialet upp på hög höjd och med vindarna spreds det till Europa, bland annat till Sverige och t o m så långt som till Wales och Isle of Man. Men fortfarande ska det komma att dröja två dagar innan omvärlden få reda på att reaktor 4 har exploderat.

I Ukraina var situationen förstås än mer bekymmersam. Runt 300.000 boende i närheten av Tjernobyl tvingades fly sina hem dagen efter katastrofen. Många räddningsarbetare dog i släckningsarbetet vid kärnkraftverket, men exakt hur många som i dag har dött till följd av strålningen vet ingen. Uppskattningarna varierar mellan några tusen och närmare 100.000.

Det radioaktiva nedfallet upptäcktes först av mätutrustning vid Forsmarks kärnkraftverk. När en kemist på måndagen är på väg ut från kärnkraftverket Forsmark i Östhammars kommun ger en mätningsapparat utslag på radioaktivt avfall. Det blir ett av de första tecknen på att ett utsläpp har ägt rum. Personalen på Forsmark börjar arbeta frenetiskt för att hitta läckan, som man först tror finns inne i det egna kärnkraftverket. Nyheten om en svensk kärnkraftsolycka sprider sig runt om i världen.

Snart uppmäts förhöjd radioaktivitet även utanför kärnkraftverket och när även kärnkraftsföretaget Studsvik i Nyköping får utslag på sina mätare blir man förbryllad på Statens strålskyddsinstitut.

Snart förstod man att det hade hänt något utanför Forsmark. Genom att undersöka hur vinden hade blåst kunde man ringa in var det radioaktiva utsläppet kom ifrån. Vitryssland eller Ukraina, slogs det fast. Miljöminister Birgitta Dahl ställde då genom ambassadörer frågan till Sovjet om de visste något. Senare på kvällen kom ett telegram från sovjetiska nyhetsbyrån Tass – en kärnkraftsolycka hade ägt rum i Tjernobyl.

Utsläppet pågick tills branden var släckt efter tio dagar.

Mer än 70 procent av cesiumnedfallet hamnade i Ukraina, Vitryssland och Ryssland. Det mesta av de mycket farliga radioaktiva ämnena strontium och plutonium finns inom tio mils radie från Tjernobyl. Nästan allt reaktorbränsle finns kvar i den havererade reaktorn.

Området där strålningen är speciellt farligt är känd som "The Zone Of Alienation". Alternativa namn är Tjernobyl Zone, fredningszonen eller 30 km-zonen. Det är en 30 km zon runt platsen för den nukleära katastrof som också finns utanför den vitryska gränsen, trots att en del av zonen administreras av Vitryssland själv nuförtiden. Zonen är bevakad av en särskild polisstyrka. Alla bostäder, affärs-eller anläggningsverksamhet har varit förbjudna i zonen med det enda undantaget av själva kärnkraftverket. Antalet personer sysselsatta inom zonen är mellan 3000 och 4000, men de flesta är bosatta i den avsiktligt byggda staden Slavutytj (45 km öster om Tjernobyl). Deras uppgifter är främst att övervaka säkerheten vid anläggningen. Anläggningen i sig är mestadels nedlagda och som omfattas av en sarkofag som dock är i behov att bytas ut. "Källa Wikipedia och dagspress"

 Katastrof lik den i Fukushima nära inträffa i Sovjet 1988.

En liknande händelse som den i Fukushima höll på att inträffa i ett kärnkraftverk i den dåvarande sovjetrepubliken Armenien i samband med den förödande jordbävningen kl 11.41 den 7 december 1988, hävdar en rysk före detta kärnkraftstjänsteman. Enligt honom fanns risk för överhettning i det redan då ökända Metsamor-kärnkraftverket sedan personalen övergivit det när skalvet inträffade. Med hjälp av bland annat brandbilar och snabbt inkallad personal från andra kärnkraftverk lyckades man dock få situationen under kontroll igen.

Officiellt stängdes Metsamor-verket i samband med jordbävningen "på grund av allmänhetens oro". Sju år senare togs det emellertid i bruk igen. Verket sägs vara byggt för att klara av en jordbävning på 9,0, men betecknas ofta ändå som världens farligaste kärnkraftverk, med tanke på jordskalvsrisken och den ålderdomliga reaktortekniken.

Metsamor kärnkraftverk, också känt som Oktemberjan eller Medzamor, är ett kärnkraftverk 30 km väster om den armeniska huvudstaden Jerevan.

Kärnkraftverket byggdes under 1970-talet och har två reaktorer. Kraftverket producerade omkring 40% av Armeniens elektricitet. Det stängdes efter jordbävningen i Armenien 1988. Blockader från Turkiet och Azerbajdzjan skapade energibrist i Armenien vilket fick den armeniska regeringen att starta kraftverket på nytt 1993. Reaktor 2 togs i drift på nytt 1995.

Efter internationella påtryckningar beslöt den Armenska regering i november 2007 att stänga kärnkraftverket utan att ange något exakt datum. Tidigare var det planerat att verket skulle drivas fram till 2016. Beslutet om att stänga kärnkraftverket kom en vecka efter att USA lovade hjälpa Armenien med att undersöka möjligheter för ett nytt kärnkraftverk i landet. "Källa Wikipedia och dagspress"